Djur Dikter

Under savannens brinnande sol går ett lejon i ensam patrull. En gång ledde han flockens rytm, nu ekar stegen i tidens djup. Han minns hur vinden bar hans vrål, hur marken darrade under makt. Men åren flydde som gasellens flykt, och unga manar blev nattens jakt. Nu drömmer han om gamla strider, om broderskap, om savannens rop. Men ingen följer längre i hans spår, och regnet döljer tårens dop. En kung, ja, men utan tron och ingen som viskar hans namn. Ändå går han rak i ryggen, för naturen ger – och tar med all makt. Så vilar han där under akacians skugga, med blicken höjd mot stjärnans sken. Han är ensam, men aldrig glömd, för lejonets själ lever i vinden igen.

I skymningen smyger räven fram, Likt en skugga bland löv och gran. Ingen vet var han sover om dagen, Hans värld är dold i sagans land.

I dammet där barn en gång lekt går elefanten, tyst och tung. Hans steg ritar mönster av sorg där glädjen en gång var ung. Han minns den dagen solen föll och floden svalde hans vän. Han ropade, men eko var allt som kom tillbaka igen. Varje plats bär en bild, ett ljud, varje träd en berättelse klar. Och fast han sällan gråter, bär hans själ tusentals svar. En kalv i flocken skriker till, han vänder sig om med tröst. Så som en gång han blev buren, bär han nu själv sitt kött och röst. Det sägs att elefanter aldrig glömmer, och det är sant i varje steg. Hans hjärta är stort som savannen själv, och minnet hans eviga väg.

I det djupaste mörker hördes ett hoande eko. Barnet i huset undrade: «Vem vakar över oss där ute?» På grenens tron satt hon stilla, klok och grå som tidens röst.

En liten myra gick i rad, bar ett blad, så tungt, så glad. Från markens kant till boets port, en hjälte liten men aldrig fort. Ingen såg hur hon kämpade där, men världen byggs av de som bär.

Två vingar målade med sommarens färg fladdrar över ängen i spirande glädje. Hon vet ej om i morgon finns, men idag – idag är hon fri.

Han går där ensam, tyst och stolt, genom granens dunkel, över frostens golv. De säger han hotar, de fruktar hans gång, men skogen minns sången i hans sång. En gammal själ i ny päls klädd, ett eko från tiden som alltid har flämtat.

På fjällets kant i gryningens dis sitter en örn med silver i fjäder. Hans blick når längre än skogens liv, och tystnaden viskar: det är dags nu. En gång flög han med stormens fart, högt över toppar och människors kamp. Nu är vinden mjuk, som sista sång, och solen kyssar hans slitna vingar. Han lyfter långsamt, en sista gång, mot den himmel han alltid burit. Bakom honom vilar ett liv av jakt, framför – oändligt blått och stilla. Och där, i luften, blir han lätt, som om tyngd aldrig funnits. Han cirklar över världen en sista gång, innan han försvinner i ljusets famn.

Steg för steg över sand och sten. Långsam, ja – men säker. Målet är havet, och vinden sjunger: du är nära.

Varghonan sprang genom snöns sken öron spetsade mot ljudens scen. Hennes valpar låg dolda i natt, och vinden viskade: «Skynda, var snabbt.» Hon kände lukten av hot och stål människans doft i tysthetens mål. Men hjärtat var starkt och blicken klar för inget får ta vad hennes kärlek har. Hon smög genom skuggor, över is hennes andetag var rytm och vis. Bakom varje träd, ett hopp, ett skrik – men inget skulle stjäla hennes livs musik. Och där, i gläntan där snön var djup samlades vinden i hennes krup. Med huvudet höjt mot stjärnors brand hon ylande ropade ut sin brand. Valparna sov, tryggt och varmt medan hon vaktade, ensam men stark. För en mor är mer än bara blod hon är natten, styrkan, skogens mod.

Under ytan, där tystnad bor, drömmer fisken om himlens jord. Bubblor stiger som viskade sånger, och vattnet minns varje våg som går.

När snön har fallit och skogen sover djupt, då vilar björnen – stilla, trygg. Drömmar om bär, om sommar och sol, i mörkrets famn, i jordens ro. Han vaknar när livet gror igen.