Barfotabarn Dikt

I gräsets famn vi sprang så lätt, barfota barn i sommarnatt. Ingen oro, inget krav, endast skratt i vinden kvar.

Barfota sprang vi genom diken, under himlen blå och klar. Solen målade våra fötter gyllene i sommarens dar. Vi hoppade mellan vattenpölar, lekte att vi var skepp på hav. Vinden sjöng i lövens kronor, och friheten var allt vi gav. Vi glömde tiden, glömde världen, vi var där, i nuets land. Små tår mot jordens hjärta, och snäckor i vår hand. Solen brände våra axlar, men våra steg var lätta då. Vi visste inget om vuxenvärlden – bara att vi ville gå.

Vi lekte på grusvägens kant, små tår täckta av damm och skratt. Varje sten ett äventyr, i världen som då var vår.

Vi var barn med smutsiga knän och jord mellan tårna. Vi skrev sagor i sanden och drömde i trädens skugga. Skrubbsår och hallonröda fingrar, fnitter som ekade bland löv. Vi följde fjärilar i timmar och vilade i gräsets gröv. Nu går jag där med skor och nycklar, men hör ibland ett skratt i vinden. Barfotaminnen följer stegen – och värmer hjärtat inifrån.

Sommarvinden kysste våra kinder, barfotasteg i daggfriskt gräs. Vi var fåglar utan burar, och världen log mot oss i fred.

De visste var stigen gick, utan karta, utan mål. Barfota i mormors trädgård, följde vi doften av jordgubbar.

Barfota satt vi där i tystnad, delade hemligheter med vinden. Tårna rörde mossa och myror, vi var ett med marken under oss.

Vi föll, reste oss igen, knän blödde men vi log. Barfota genom livet – så levde vi då.

De talade med marken, förstod varje sten, varje grässtrå, varje solvärmd planka på bryggan vid sjön.

Vi hade inga skor, men vi hade friheten. Skratt, bus, hallonfläckar och fötter som aldrig vilade.

Ingen annan visste den vägen, bara vi barfotabarn. Den gick genom snår och drömmar, och slutade alltid i ett skratt.

Jag minns hur barfota kändes, hur världen var större då. Vi sprang i regnets tystnad och skrattade åt varje blå tå. Vi byggde skepp av pinnar, seglade dem i bäckens brus. Tiden var vår enda rikedom, och varje dag ett rus. Nu trampar jag på asfalt, bär ansvar, planer och krav. Men inombords går barnet kvar på en stig jag aldrig gav. Och ibland tar jag av skorna, står stilla där allt en gång fanns. Tillbaka till barfotagräset – och barndomens eviga dans.