Berättande Dikt

Det var en mörk novemberkväll, När jag gick på den gamla stigen. Bladen knastrade under mina fötter, Och månen lyste genom skogen. Jag mindes barndomens dagar, När denna väg var full av äventyr. Nu leder den mig hem igen, Till minnen och till kärlek.

Bakom det gamla huset, Doldes en trädgård så vacker. Rosor klättrade uppför murarna, Och fontänen sjöng sin melodi. Här brukade hon sitta, Min kära gamla mormor. Hon berättade sagor om blommorna, Och lärde mig livets visdom.

Ute på det blå havet, Kastade han sina nät. Solen gick upp över horisonten, Och måsarna dansade omkring. I djupet levde fiskarna, Silvriga som månljus. Men den gamla fiskaren visste, Att havets skatter är mer än guld. Han fann ro i vågorna, Och visdom i vinden. Varje dag var en berättelse, Skriven av himmel och hav.

I lådan hittade jag ett brev, Skrivet för länge sedan. Handstilen var så bekant, Från någon som inte finns mer. Orden väckte minnen till liv, Av skratt och glädje och tårar. Kärleken lever vidare, I gula papper och bleka ord.

Från molnet föll en regndroppe, Ner mot jorden nedan. Den landade på ett blad, Och började sin resa. Först till bäcken som sorlade, Sedan till älven som strömmade. Till slut nådde den havet, Där alla resor slutar och börjar.

På balen möttes våra blickar, Musik fyllde den stora salen. Du räckte fram din hand, Och jag tog emot den. Vi dansade hela natten, Som om tiden stod still. Men när solen gick upp, Visste vi att det var farväl.

En liten katt med gröna ögon, Hittade en öppen dörr. Nyfikenheten ledde den ut, Till en värld så stor och vid. Genom gränder och över tak, Upptäckte den nya vänner. Men när kvällen kom, Längtade den hem igen. Hemma väntade värme och kärlek, Och en skål med mjölk. Äventyret var kul för en dag, Men hemmet är bäst av allt.

Uppe bland stjärnorna, Levde det en gång en gud. Han målade galaxer med sina händer, Och blåste liv i planeterna. En natt såg han jorden, Så liten och så blå. Han skickade ner sitt ljus, För att visa vägen hem.

Djupt inne i den gamla skogen, Där sollyset knappt når ner. Bor väsen från sagornas värld, Som dansar när månen är klar. Alver sjunger vid källan, Troll vaktar sina skattkammare. Men den som kommer med rent hjärta, Får del av skogens mysterier. En liten flicka hittade dit, En dag när hon hade gått vilse. Skogen visade henne vägen hem, Och gav henne vänskap för livet.

Tåget blåste i sin vissla, Och började sin långa resa. Genom städer och över broar, Förbi fält och djupa skogar. I kupéerna satt passagerare, Var och en med sin historia. Någon reste hem till familjen, Någon började ett nytt liv.

På väggen hängde klockan, Som tickat i hundra år. Den hade sett generationer, Komma och gå och växa. Varje tick berättade en historia, Om födslar och bröllop och sorger. Om vinterkvällar vid brasan, Och sommaraftnar i trädgården. Nu är huset tomt och tyst, Men klockan tickar fortfarande. Den bär med sig alla minnen, Av kärleken som bott här.

På tornet stod vindflöjeln, Och pekade mot himlen. Den hade sett årstider komma, Och kännt alla vindarnas riktningar. Ibland sjöng den vackert, När vinden kom från söder. Ibland grät den bittert, När stormen kom från norr. Men alltid var den trogen, Sin post högt uppe i skyn. En vaktare över staden, Som mindes allt den sett.

På en kulle vid havets kant, Står ett slott så gammalt och grant. Dess murar av sten har sett århundraden gå, Och vindarna från havet sjunga sin visa så blå. Det var en gång en kung som bodde där, Med sin drottning så vacker och kär. De härskade rättvist över sitt land, Och folket älskade dem hand i hand. Men tiden går och allt förändras med år, Kungadömet föll och slottet blev ensamt där. Nu vandrar bara spöken genom salar så tomma, Och minns de dagar då lyckan kunde komma. Turister kommer för att se dess prakt, Och guide berättar om dess historia med makt. Men de som lyssnar med hjärtat kan höra än, Ekot av kärlek och längtan igen och igen. I månens sken kan man se dem dansa, Kungen och drottningen i sina sista chans-a. För kärleken dör aldrig, den lever kvar, I stenarna som vittnar om vad som var.

I en liten verkstad på gatan så trång, Arbetade en skomakare dag ut och dag in så lång. Hans händer var skrovliga av läder och tråd, Men hans hjärta var fyllt av musik och gott råd. Varje sko han skapade var ett konstverk unikt, Med kärlek och omsorg, inget var han förbikt. Men på kvällarna när verkstaden blev tyst, Drömde han om något annat, något mer än han fått och funnit. Han drömde om scener där musiken spelades hög, Där han sjöng för publiker och hjärtan han rörde och drog. För djupt i hans själ levde en artist gömd, Som längtade efter att bli fri och förströmd. En dag kom en främling med skor för att laga, En musiker på genomresa med historier att säga och fråga. Han hörde skomakaren nynna en melodi så ren, Och kände genast att här fanns en talang ovanligt sen. «Kom med mig,» sa musikern, «låt världen få höra din röst, Den är som en gåva, en himmelsk tröst.» Skomakaren tvekade, hans verkstad var allt han kände, Men kärleken till musiken var starkare än han trodde och sände. Så lämnade han sitt läder och sina verktyg, För att följa sitt hjärtas längtan och flyg. Nu sjunger han på scener från stad till stad, Men han glömmer aldrig sin verkstad och sitt hem så glad. För ibland måste vi våga lämna det trygga och säkra, För att hitta den sanning som gör oss bekväma och räkra. Skomakaren fann sin sång och sin sanna kallelse, I musiken fann han sin själs förlosselse.

I stadens hjärta, gömt från världens blick, Finns ett bibliotek där tiden stannar och vick. Böckerna andas på hyllorna höga och vida, Och berättelserna lever, de väntar och bida. En ung flicka vid namn Sara hittade dit en dag, När regnet föll som tårar och livet kände så svag. Hon sökte skydd från stormen, men hittade mycket mer, En portal till världar där drömmar blir sköra och kär. Bibliotekarien var gammal med ögon så klara, Han kände varje bok och dess hemligheter så rara. «Välkommen, barn,» sa han med en röst mjuk som siden, «Här kan du resa utan att lämna vår vrå för tiden.» Sara öppnade en bok om pirater och skatter, Och plötsligt hörde hon havsvindarnas skratt och klatter. Hon stod på däck av ett skepp med seglen vita som snö, Och kände saltvattnets smak och äventyrets glöd så frö. Nästa bok tog henne till slott i molnen högt uppe, Där prinsessor och drakar i dansen fick stoppa och klappa. Varje sida hon vände var en ny värld att utforska, Varje ord var en trollformel som fick hennes hjärta att forska. Timmar blev till dagar i bibliotekets trygga famn, Sara lärde sig att läsning var hennes sanna namn. Böckerna lärde henne om mod och kärlek så stark, Om vänskap och hopp i ljus och i mörka mark. När hon äntligen lämnade biblioteket den kvällen sen, Bar hon med sig all visdom igen och igen. För i böckernas värld hade hon lärt sig förstå, Att kunskap är en skatt som aldrig kan förgå. Nu återvänder Sara varje dag till sitt bibliotek kärt, Och delar med andra det hon lärt sig värt. För den som öppnar en bok öppnar också sin själ, Och hittar vägar till drömmar och äventyrs mål.

Vid kusten i norra Sverige så vild och fri, Levde en båtbyggare som hette Eli. I femtio år hade han format trä till skepp, Med händer så skickliga och hjärta så häpp. Hans verkstad luktade av tall och av hav, Av tjära och fernissa och slipersgrav. Varje båt han byggde var som ett poem i trä, Formad med kärlek och kunskap, så vacker att se. Men åren hade gjort Eli gammal och grå, Hans händer darrade nu när han arbetade så. Ögonen som en gång var skarpa som knivar, Nu behövde glasögon för att se livets strivar. «En sista båt,» mumlade han en vintermorgon kall, «Mitt mästerverk ska det bli, mitt stoltaste av all.» Han valde det finaste trä från skogens hjärta, Virke som vuxit i hundra år utan att smärta. Dag efter dag formade han sin sista dröm, En segelbåt så vacker som en forntida ström. Varje detalj var perfekt, varje linje så ren, Som om båten andades, levde och var sen. Folk kom för att titta på mästarens sista verk, Båten var som konst, som en himmelsk märk. Men Eli log bara och arbetade vidare envist, För han visste att detta var hans sista konstnärs twist. När båten var färdig en majdag så ljus, Döpte han den till «Drömmarnas Hus.» Sedan satte han sig i sitt favorit träd, Och tittade på sitt livsverk med glädje och frid. Den första sjöresan blev också hans sista, Eli seglade ut med ett leende som inte kunde mista. Man säger att båten fortfarande seglar på havet så blått, Med båtbyggarens ande ombord, för alltid så matt. Och ibland när månen skiner på vågornas kam, Kan sjömän se «Drömmarnas Hus» och Elis namn. En påminnelse om att konst och kärlek aldrig dör, De lever vidare i allt som våra händer rör.

Högt uppe i sitt torn av sten så kall, Satt en astronom och studerade himlarnas all. Natt efter natt med teleskopet riktat mot sky, Sökte han svar på livets mysterium så fly. Hans namn var Professor Lindström, känd vitt och brett, För sin kunskap om galaxer och planeters sätt. Men trots all sin visdom om rymdens vida hav, Kände han sig ensam som en föräldralös nav. En natt när stjärnorna glittrade extra starkt och klar, Upptäckte han något konstigt i sitt syns fjärr. En stjärna blinkade i mönster så märkligt och nytt, Som om den försökte berätta något flytt. Dag efter dag studerade han detta fenomen underbart, Och äntligen förstod han vad som var sant och klart. Det var ett meddelande från en civilisation fjärran, Som sökte kontakt över rymdens hinder och härran. Med darrande händer skrev han ner vad han förstod, Ett budskap om fred och om interstellär bröd. «Vi är inte ensamma,» viskade han till natten så stilla, «Universum är fullt av liv och intellektuell villa.» Han delade sin upptäckt med världens vetenskapsmän, Som först skeptiska var, men sedan förstod igen. Tillsammans arbetade de för att svara tillbaka, Ett meddelande från jorden för att kontakt göra och vaka. Åren gick och mer civilisationer hörde av sig från rymden vid, En galaktisk gemenskap växte fram över tid. Professor Lindström blev känd som den som först förstod, Att ensamheten är en illusion och vänskap universums kod. Nu når hans teleskop inte bara stjärnorna högt, Det når hjärtan och sinnen, det han alltid har sökt. För han lärde mänskligheten den största sanningen av alla: Vi är aldrig ensamma, vi tillhör en stor familj som aldrig ska falla.

I en ateljé full av färg och doft av terpentin så ren, Arbetade Astrid med penseln som hennes bästa vän. Hon var ingen vanlig konstnär som målade landskap och stil, Hon målade minnen för de som glömt livets spel och mil. Äldre människor kom till henne med tomma blickar så grå, Drabbade av sjukdom som gjorde att minnena försvann och rann så små. Men Astrid hade en gåva som få andra kunde förstå, Hon kunde måla tillbaka det som tiden tagit och låtit gå. Genom samtal och tålamod fick hon fram varje detalj liten, Om barndomshem och första kärleken som värmde som elden. Sedan tog hon fram sin palett och sina färger så sanna, Och målade upp scener som fick hjärtan att brinna och hinna. En gammal man kom en dag med ögon så tomma och kalla, Han mindes ingenting, inte ens sin fru som han älskat över alla. Men Astrid såg något djupt i hans blick så förvirrat och svag, En gnista av kärlek som väntade på att vakna en dag. Vecka efter vecka målade hon bilder från hans liv så rikt, Bröllopsdagen, barnens födelse, sommarstugans ljus så tätt. Och långsamt började mannens ögon få liv och glans tillbaka, Minnena väcktes av färgerna som Astrid kunde göra och skapa. Hans fru kom för att hämta honom en solig eftermiddag ljus, Och såg sin make titta på målningarna som lyste som ett hus. «Astrid,» viskade han plötsligt med rösten full av känslor så djupa, «Det är min fru, min älskade, jag kommer ihåg vår kärlek så stupa.» Tårar strömmade nerför Astrids kinder när hon såg dem återförenas, Kärleken hade segrat igen, hjärtan hade läkts och renats. För konst är inte bara vackert att se på väggen så fin, Det kan också läka själar och göra det brutna till vin. Astrid fortsätter sitt arbete med kärlek som sin drivkraft sann, Hon målar broar över glömskan för varje kvinna och man. För minnen är vårt mest värdefulla ägo att vårda och ha, Och ibland behöver vi hjälp att låta dem blomma och bestå.

Djupt inne i Smålands skogar så mörka och täta, Fanns en gång en by som historien glömt och släppt. Den hette Solbacka och var känd för sin vänlighet varm, Där grannarna hjälpte varandra med hjärta och arm. Hundra år sen levde där femtio familjer så glada, Barn lekte på gator och i ängar de sprang och var raddade. Bonden Andersson odlade råg som guld i morgonljus, Bagaren Persson bakade bröd till varje hus. Men världen förändrades och järnvägen kom inte förbi, Ungdomarna flyttade till städer för att leva fritt. En efter en övergavs husen med tunga hjärtan så ledsna, Tills bara minnen fanns kvar och naturens väsna. Året gick och skogen tog tillbaka sin mark så grön, Träd växte genom golv och rönnarna blev som en drön. Men berättelser levde kvar i omkringliggande byar nära, Om Solbacka där kärleken en gång fick härska och värderas högt och klara. En dag kom en ung kvinna vid namn Emma för att leta, Efter spår av sin farmors hem som hon ville bevara och beta. Hon följde gamla kartor och gamla människors minnen så trogna, Genom snår och över stenmurar som tiden gjort grogna. Äntligen hittade hon platsen där byn en gång stått så stolt, Nu bara stenar och spirande träd som naturens revolt. Men där i mitten fann hon en brunn som ännu hade vatten klar, Som om den väntade på att Solbacka skulle komma där. Emma satte sig vid brunnen och kände historiens andning tung, Alla de liv som levts här, gamla och ung. Hon förstod att även om husen försvunnit och bort, Levde kärlek och gemenskap kvar som något kort. Hon bestämde sig för att hedra Solbackas minne så sant, Genom att skriva ner berättelserna hon fått och känt. För även försvunna byar har rätt att bli ihågkomna för evigt, De människor som levde där förtjänar att minnas märkligt. Nu finns Emmas bok på biblioteket för alla att läsa och ta del, Om en by som var mer än hus och gator och spel. Den var ett hem där hjärtan kunde blomma och växa så fritt, Och det är en gåva som aldrig går förlorad eller glömt.

På vinden i morfars hus så dammigt och gammalt, Hittade Lina en musikbox av silver så kall och malmigt. Den var vacker trots ålderns tand, med dekorationer fina, Och när hon vevade upp den började melodin ljuda och sina. Men detta var ingen vanlig melodi som spelades så mjukt, Den för henne till platser som tiden hade byggt och skruvat. Plötsligt stod hon i en ballsal från förra seklets början klar, Där damer i långa klänningar med herrar dansade under himlavalvets skar. Musikboxen var en portal, insåg Lina med häpnad stor, Som tog henne till olika tider och platser på jorden som fanns och vor. Nästa gång hon vevade den befann hon sig på en marknad medeldag, Där handelsmän sålde kryddor och tyger varje dag. Vecka efter vecka utforskade hon historiens gångar så vida, Hon såg pyramider byggas och vikingar segla och sprida. Varje melodi var en nyckel till en tid som varit och gått, Och Lina lärde sig mer än någon bok hade lärt henne och gjort. Men en dag slutade musikboxen att spela sin visa så sann, Melodin blev tystare för varje gång hon vevade på span. Lina förstod att magi inte varar för evigt och alltid, Men tacksamheten i hennes hjärta skulle leva för all tid. Hon placerade musikboxen på hedersplatsen i sitt rum så ljust, Och berättade för ingen om sina resor så djupa och trysta. För vissa hemligheter är för underbara för att delas ut, De ska förvaras i hjärtat som en skatt som aldrig tar slut. Men varje gång hon hör musik, oavsett var eller när hon är, Minns hon sina resor genom tiden och känslan hon bär. Musikboxen lärde henne att historia lever i varje ton och klang, Och att förr och nu är förbundna genom musikens sång. Ibland, när månen skiner genom fönstret på natten så stilla, Tror hon sig höra musikboxens melodi förbi villa. Som en påminnelse om att under finns överallt för den som vågar se, Och att tiden bara är en illusion för dig och mig att förstå och ge.

På klipporna vid västkusten där havsvågor kraschar vilt, Stod ett fyrtorn som guidade sjöfarare säkert och stilla. I fyrtornet bodde Olof, fyrmästare i trettio år lång, Med händer fulla av olja och hjärta fullt av sjömans sång. Varje kväll tände han fyren när mörkret föll så tungt, Ett ljus i natten som lovade sjöfarare att allt går lugnt. Han kände varje skärgård, varje sten under vattenytan klar, Och vaktade över alla som passerade förbi hans mark. Olof hade en dotter som hette Maja så vacker och ung, Hon älskade havet men fruktade fyrtornets påfrestning. «Far,» sa hon, «staden kallar och livet är större där, Jag vill se världen bortom dessa klippor så kära.» Med tunga hjärtan följde Olof sin dotter till tåget som väntade, Han visste att ungdomen måste få flyga och inte tvingas till ständigata. Ensam återvände han till fyrtornet och sitt vaktjobb så viktigt, Men kvällarna blev långa och tystare, inte lika riktigt. Åren gick och Olof blev äldre, hans händer mer skrovliga än förr, Men hans kärlek till havet växte bara starkare och gör. Brev kom från Maja om hennes liv i staden så stor, Men han märkte att hennes ord bar längtan som hon inte kunde förstå eller dölja och vor. En stormig natt när vågorna slog över klipporna höga, Fick Olof hjärtattack och kunde inte längre fyren röra eller löga. Ett skepp i nöd ropade på ledning i radio kracklande, Men fyren var släckt och Olof låg medvetslös attackerad och hackande. Som genom ett mirakel kom Maja hem just den natten mörk, Hon hade känt att något var fel, som en inre björk. Hon fann sin far och kallade på hjälp snabbt och fort, Sedan tände hon fyren och guidade skeppet till port. När Olof vaknade på sjukhuset såg han Maja vid sin säng med ögon glada, «Jag kommer hem, far,» viskade hon, «jag har lärt mig att uppskatten det vi haft och vaska. Staden var vacker men mitt hjärta hör hemma vid havet så blått, Jag vill överta fyrtornet och vara din dotter och allt vad jag fått.» Nu lyser fyren varje natt under Majas vakna ögon så klara, Hon har lärt sig att guida sjöfarare och deras bekymmer att vara. Olof sitter på verandan och berättar historier från förr så gamla, Om havet och fyren och kärleken som ska bevaras och värna och valma. För vissa arv handlar inte om pengar eller gods som glittrar, De handlar om ansvar och kärlek som aldrig vittrar. Majas barn växer upp vid fyrtornet nu så stolt och högt, Och lärer sig att ljus i mörkret är det viktigaste köpt.

I en smal gränd i Stockholms gamla stad så fin, Arbetade urmakaren Gustav med tid som medicin. Hans verkstad fylldes av tickande från hundra klockor små, Varje sekund var helig för honom att förstå och nå. Gustav kunde reparera allt från fickur till väggklockor stora, Hans fingrar var så skickliga och händerna som förstora. Men det han älskade mest var att återställa klockor gamla, Som bar med sig historier om kärlek och tid att värma och valma. En dag kom en ung kvinna med ett armbandur trasigt och slitet, Det hade tillhört hennes mormor som lämnat det där som skänkt och berett. «Snälla,» bad hon med tårar i ögonen så såriga, «Det här uret är allt jag har kvar av henne så värdiga.» Gustav tog emot uret med händer försiktiga och mjuka, Han såg genast att det var från tjugotalet, vackert men sönder och utbruka. Dag efter dag arbetade han med urverk finmekantiskt så ovanligt, Varje del behandlades som om den var levande och välsignad och handling. Medan han arbetade berättade kvinnan om sin mormor så kära, En stjärnskådespelerska som älskade att dansa och härja. Uret hade följt henne genom framgångar och nederlag i liv, Genom kärlek och sorg och allt vad tiden kan ge och förgiva. När Gustav äntligen fått uret att ticka igen så väldig, Märkte han att något märkligt hände, något hemlighetsfullt och ständig. Uret visade inte bara rätt tid på sin urtavla ren, Det verkade också visa tid från förr, från dåd som ingen minns sen. Kvinnan tog på sig uret och plötsligt såg hon sin mormor ung och vacker, Dansande på scen medan publiken jublade och klacker. Genom uret kunde hon se alla minnena levande och sanna, Som om tiden vävde samman generationer att kamma och hinna. Gustav log när han såg hennes lycka så djup och äkta, Han förstod att hans verkliga arbete var att hjälpa människor att växta och väckta. Inte bara att reparera mekanik som slutat fungera rätt, Utan att läka hjärtan som tiden gjort så lätt och strätt. Från den dagen kom människor från när och fjärran till Gustav så klok, Med klockor som bar familjehistorier och känslomässig bok. Han reparerade inte bara tidmätare av metall och glas så fint, Han reparerade också minnen och gjorde dem levande och sant. Nu när Gustav blivit gammal och hans egen tid börjar rinna ut så sakta, Vet han att hans arbete varit mer än vad han trott och att verka och takta. Han har varit en bevarare av tid och minnen så värdefulla och kära, En väktare av det som är viktigast att bevara och bära.

I hjärtat av Göteborg låg ett bageri så varmt och ljust, Där doften av nybakat bröd gav alla som kom dit tröst. Bagaren hette Erik och han började arbeta före gryning varje dag, För att ge staden dess dagliga bröd och allt vad den krav och tag. Erik var känd för sitt surdegsbröd som tog tre dagar att göra färdigt, Och för sina kanelbullar som var stadens mest värdigt. Men det som gjorde hans bageri speciellt var något mer än bara mat, Det var kärleken han lade i varje deg och varje batat. En kall decembermorgon kom en liten pojke till hans dörr så ung, Med trasiga kläder och mage som knurrade av hunger stark och sträng. «Snälla farbror,» sa pojken med röst som darrade av kyla frisk, «Har ni något gammalt bröd som ni kunde ge utan risk?» Erik såg pojkens blå läppar och mätta ögon så trötta, Han tog honom in i värmen och lät honom sitta och götta. «Vänta här,» sa han vänligt och gick för att hämta det bästa han hade, Färskt bröd och varm choklad som han glatt gav och spred och gjorde grade. Medan pojken åt berättade han om sin familj så fattig och sorglig, Pappa var sjuk och mamma arbetade nätter, livet var opålitligt och förarglig. Erik lyssnade med hjärtat och kände hur något växte inombords stark, En idé som skulle förändra många liv och lämna sin mark. Från den dagen startade Erik «Bröd för Alla» utanför sitt bageri kärt, En liten bord med gratis bröd för dem som behövde det värt. Först var det bara några limpor som blev över från dagen igår, Men snart blev det en hel station där kärlek och hopp fanns och var. Andra bagare i staden hörde talas om Eriks goda gärning så fin, De började också bidra med bröd och bakverk till gemensam vin. Snart hade hela staden vunnit och hjälpts åt att mata de fattiga så många, Och ingen behövde gå hungrig eller känna sig ensam och fångad och fången. Pojken som först kom till Erik växte upp och blev stark och frisk, Han studerade hårt och blev läkare utan minsta risk. Nu kommer han tillbaka till bageriet varje år en gång om året, För att tacka Erik för kärleken som räddade hans liv och hans hopp och hjärtat. Erik fortsätter att baka med samma passion som förr i tiden, Men nu vet han att han bakat mer än bröd, han har bakat om smärtan och leiden. Hopp och gemenskap, kärlek och omsorg så äkta, Det är ingredienser som får hjärtan att växa och märka och väcka. Så när du passerar ett bageri och känner doften så god och varm, Tänk på Erik och hans lektion om att dela med hjärtats charm. För det viktigaste vi kan göra i våra korta liv så bräckliga, Är att nära varandra med kärlek och bröd och glädje så väckliga.

Efter tjugo år i främmande land så vida och okända, Kom Anna äntligen hem till Sverige med hjärtat som brinnande kända. Hon hade rest världen runt som diplomat och sett mycket vackert och stort, Men längtan efter hemmet hade växt sig stark och aldrig gått bort. Tåget rullade genom landskap hon mindes från barn så liten, Björkskogar och röda stugor, sjöar som glittrade i ljuset och viten. Varje mil tog henne närmare den by där hon föddes och växte, Där hennes rötter fanns djupt i jorden och hennes kärlek reste och växte. När hon steg av på den lilla stationen såg hon att mycket förändrats och blivit, Nya hus hade byggts och gamla rivits, tiden hade levts och givit. Men känslan av hemma kom över henne som en varm famn så trygg, Hon var äntligen där hon hörde hemma, under svensk himmel och skugg. På stationen väntade hennes syster Karin med tårar i ögonen så glada, De hade inte setts på år men kärleken var densamma och aldrig slut att rada. Hand i hand gick de genom byn medan Anna såg allt med nya ögon förvånade, Hur mycket som var sig likt och hur mycket som förändrats och förnyade. Hemma i barndomshemmet satt deras gamla mor och väntade så tålmodig, Vid köksbordet där tusen måltider ätits och samtal förts salig. «Välkommen hem, mitt barn,» var allt hon sa när hon såg sin dotter igen, Men de orden bar med sig kärlek som endast en mor kan ge och den. De nästa dagarna vandrade Anna genom byns bekanta stigar så gamla, Till sjön där hon badat som barn och minnena fick blomma och valma. Till skolan där hon lärt sig läsa och fått drömmar om världen utanför, Till kyrkan där hon konfirmerats och lovat att alltid hålla den svenska traditionen kör. Hon träffade gamla vänner som också kommit hem från vitt skilda håll, Några för att starta familj, andra för att ta över föräldrarnas koll. De talade om livet som fört dem bort och det som lett dem tillbaka, Om rotlöshet och hemlängtan och kärleken som fått dem att vakna och vakna. Anna bestämde sig för att stanna, hennes resande dagar var över så slut, Hon hade funnit vad hon sökte, den friden som aldrig tar slut. Hon öppnade en liten skola där hon lärde barn om världen så vid, Men också om vikten av hem och rötter och den kärlek som varar all tid. Nu när kvällarna kommer och hon sitter på verandan så stilla, Titter hon ut över äng och skog och känner tacksamheten sprilla. För alla resor leder till slut till platsen där hjärtat hör hemma, Och ingen rikedom i världen kan ersätta den känslan att glömma och lämna. Barnen i byn älskar hennes berättelser om länder långt bort så främmande, Men de lär sig också att hemlängtan är människans starkaste längtan ändrande. Att oavsett hur långt vi färdas i sökandet efter lycka och ära, Finns det alltid en plats som kallar oss hem att komma och vara.