Berg Som Diktar

Tack Dikt Till Lärare – Tacksamhetsdikter för Lärare
🏔️
🌲
❄️
🍃
🌄
🪨
⛰️
🌫️

Berg som diktar är en samling dikter inspirerade av naturens tysta giganter. Här möter du poesi som speglar styrka, stillhet, evighet och inre landskap.

Bergen står där genom årstider, stormar och solnedgångar – och de talar till oss i tystnad. Dessa dikter är som ekon från höga höjder, fyllda av eftertanke, respekt och förundran.

Oavsett om du själv har vandrat bland fjällens vidder eller bara drömmer dig dit, erbjuder denna samling poetiska röster från bergens själ.

1

I Bergens Tystnad

Bergen säger ingenting, men jag hör dem ändå. Deras röst ligger i vinden, i stenens kyla mot handen, i tystnaden mellan andetag. Här står jag, liten och lätt, inför deras evighet. Och i denna stillhet, hittar jag mig själv igen.
2

Stenarnas Röst

Du säger att bergen är tysta. Men har du lyssnat ordentligt? De talar i sprickor, i ekon, i stenens minne av jordbävningar och tid. De säger inte mycket. Men de säger allt.
3

Fjällets Hjärta

Djupt under snö och sten slår ett hjärta av is och eld. Fjället drömmer långsamt, och vi går på dess rygg, utan att veta hur gammal visdomen är vi trampar på.
4

Haiku: Höjdens Visdom

Snö över toppen tystnaden mäter tiden vinden vet mitt namn
5

I Skuggan av Ett Berg

Jag satt i skuggan av ett berg och kände mig mer hel än någonsin i solen. Bergen dömer inte. De bara finns. De håller tyst, och i deras stillhet blir även jag tyst.
6

Röster i Dimman

Dimman rullar ner från bergen som ett mjukt täcke av minnen. Jag hör röster – inte höga, inte tydliga – men klara nog att känna. Kanske är det mitt eget hjärta som ekar tillbaka det jag glömt att lyssna på.
7

Tidlöst

Bergen vet inte vad klockan är. De känner inte till brådska. De vakar över våra liv som stilla vittnen till vårt rus. När vi glömmer att andas, står de kvar. När vi söker något större, pekar de tyst mot himlen.
8

Frostlinjer

Frostlinjer på granens bark, berättar om nätter så kalla att till och med stjärnorna darrade. Men berget höll ut, och i det hårda spirar det eviga. Det är så skönheten formas: under tryck, i tystnad, med tid.
9

Ensam Vandrare

Jag går ensam, men aldrig utan sällskap. Bergen viskar till mig, inte med ord, men med känsla. De säger: Du hör hemma här – även när du tvivlar.
10

Bergen Inom Mig

Det finns berg inom mig som ingen klättrat än. Tysta höjder, där tankar vilar och stormar sveper förbi. Kanske når jag toppen en dag. Kanske räcker det att veta att de finns där.
11

Vid Snökanten

Snön slutar här. Berget fortsätter. Dit vågar bara tanken gå. Men det är just där – vid gränsen mellan trygghet och äventyr – som själen vaknar till liv.
12

Det Eviga

Vi försvinner. Bergen består. Våra steg blåser bort, men deras vägar ligger kvar. Kanske är det just det som gör dem heliga. Inte för att de ser oss – utan för att de alltid väntar.
Kopierat till urklipp!