Harry Martinson Dikter
🌌
🍃
🕊️
🌑
💫
🪐
🌙
📜
Harry Martinson var en poetisk rymdfarare, en vandrare i naturens skönhet och människans inre värld. Hans dikter berör livet, döden, ljuset, mörkret och kosmos – med ett språk som både är jordnära och stjärnklart.
I denna samling hittar du dikter som rör sig mellan sorg och hopp, ensamhet och universell samhörighet.
Utforska underkategorierna nedan för att möta Martinsons ord i deras mest gripande och storslagna former.
1
Stjärnstoft
Vi är stoft av stjärnors sorg,
svävande i ett tomt men levande hav.
Ljusår viskar vår historia,
som ingen ännu läst till slut.
2
Ordet och Mossan
Ett ord föll tyst bland granens rötter,
växte sakta till grönmossa i mitt bröst.
Jag hör hur tiden droppar —
varje sekund en dikt jag inte skrev.
3
Tång och Tystnad
Mellan bränningar och gråa klippor
vandrar tanken i saltblandad vind.
Tångens doft är min barndoms bok,
och vågornas röst min lärare.
4
Rymdresenärens Längtan
Aniaras skepp bär våra drömmar,
från Jorden vi flyr — med sorg i skeppets kärna.
Inte bara teknik, inte bara flykt,
utan minnet av gräs och mormors hand.
5
Lövverkets Röster
Bladen talar — hör du dem?
I varje sus en viskning,
I varje fall en berättelse
om allt vi glömt att se.
6
Skörhet
Ett glas, en sång, ett hjärtslag —
allt kan brista.
Där i tystnaden bor styrkan.
Vi är sköra, men vi bär världen.
7
Tyst Resa
Ingen avskedskyss,
ingen sista blick.
Bara tystnadens snö
som täcker fotspår vi aldrig hann ta.
8
Frostens Psalm
Kalla nätter täcker fälten,
iskristaller tystnar sånger.
Men varje gnistrande yta
viskar om livets långa väntan.
9
Fjärran Fält
Där horisonten kröker jordens rygg,
där stjärnljus möter dagg.
Vi står små i tidens skuggor,
och kallar det ändå hem.
10
Eko från En
Ensamhet ropar ej högt,
men viskar genom bark och sten.
I mossens djup lever rösten
av alla som vandrat förbi.
11
Kometens Tid
Vi såg en eld sväva genom natten,
som ett löfte utan ord.
Tystnaden efter var större,
än alla våra frågor.
12
Den Lilla Vinden
En vind smyger mellan stugor,
lyfter löv och tankar.
Den vet inget om framtid,
men bär en doft av barndom.
Harry Martinson Dikter Begravning
I mötet med döden bar Harry Martinsons ord tröst och allvar. Här samlas dikter som speglar livets slut, tystnadens dignitet och det eviga kretsloppet med ödmjukhet och skönhet.
13
Stillhetens Rum
Inget ljud,
inget rop.
Bara vinden som smyger
runt en grav med mossa.
Här vilar allt vi sa
och allt vi aldrig hann säga.
14
Avsked i Skymning
Skymning faller som en filt,
draperar landskapet med stillnad.
Vi går långsamt,
utan ord,
för ibland är det tystnaden
som säger allt.
15
Jordens Återkomst
Jorden öppnar sina armar,
mottar det som var.
Ingen oro,
inget motstånd,
bara vila i ursprungets famn.
16
Löv som Faller
Löv faller tyst på den kalla stenen,
som år som försvann utan ord.
De dansar i vinden
utan ånger,
likt våra minnen
som aldrig riktigt ville dö.
17
Sorgesång
Vi bar dig till vila
under tunga moln.
Ingen fågel sjöng,
inget ljus föll rätt.
Men ändå —
såg jag en blomma
böja sig mot graven
som om jorden själv ville minnas.
18
Gravlunden
Tystnad vilar på varje namn,
mejslad i stenens hjärta.
Här talar vinden,
här viskar gräset
sagor om liv som varit.
Det är inte slutet,
bara en annan början.
19
Det Som Stannar
En röst tystnar,
men ljudet dröjer kvar
som ett eko mellan träden.
Vi minns inte allt,
men vi minns nog.
20
Skymningens Vila
Skymningen sveper över fält och grav,
som en slöja av minnen
med doft av jord och regn.
I tystnaden hörs stegen
du inte längre går.
Och i varje löv
ett avsked vi inte hann säga.
21
Aska och Ljus
Aska föll i våra hjärtan
när du försvann i dimman,
bort från denna tid.
Men ljuset, det som du bar på,
brinner ännu i våra händer.
Och där i lågans fladdrande sken
finns du kvar —
mjuk, varm, evig.
22
Bortom Stillheten
Vinden drar genom grenarna,
som om den letade efter dig.
Vi står kvar
och väntar på ett svar
från en värld utan röster.
Men kanske finns du där —
i skiftet mellan ljus och natt,
i andetaget jorden håller inne.
23
Under Granens Skydd
Under granens skydd
ligger du i stilla jord.
Skogen vakar, år för år,
och mossan smeker stenen mild.
Vi kommer tysta,
lägger händer på ditt namn.
Inget måste sägas.
Sorgen talar själv.
24
En Stjärna Faller
En stjärna föll i natten
när du andades ditt sista.
Vi stod där, förlorade
i tystnadens sken.
Nu söker vi mening
i allt du lämnat:
orden, tystnaden, spåren
du ristade i våra liv.
Harry Martinson Dikter Om Ljus Och Mörker
I Harry Martinsons värld finns både ljusets strimma och mörkrets djup. Dessa dikter utforskar kontrasten mellan hopp och förtvivlan, mellan solens värme och nattens skuggor – där varje rad lyser eller viskar om människans villkor.
25
Ljusets Tystnad
Ljus kan tala tyst,
över frostnupna fält,
i ögonblickets stillhet.
Inget ropar,
men allt känns.
Och i det tysta skenet
vaknar livets mening.
26
Skuggsång
Skuggorna har en sång
vi sällan hör
tills vi sitter ensamma.
De sjunger om förlust,
om stjärnor som fallit
innan vi såg dem.
27
Ljuset Innanför
När mörkret sveper tätt,
letar vi ljus utanför.
Men det brinner där inne,
i hjärtats tysta kammare,
likt en glöd som aldrig slocknar.
28
Skiftet
Dagen böjer sig,
tar av sig sin ljuskappa
och klär sig i skymning.
Natten kommer
inte med skräck
utan med vila.
29
Mörkervandring
Steg i snö,
kristaller gnistrar i skuggans sken.
Fötterna bär en dröm
som ljuset glömde
men natten gömmer.
30
Solen I December
Ett blekt klot
klättrar över snöfält,
inte för att värma,
utan för att minnas
att det finns hopp.
31
Ett Fönster I Natten
I huset lyser en lampa.
Allt omkring är mörker,
men i rutan dansar livets glöd.
Där värms tankar,
där vilar drömmar,
där bor hoppets låga.
32
Grå Morgon
Ingen färg,
men tystnaden är hel.
Bakom molnen
finns ändå solen —
och i oss en låga
som inte ger upp.
33
Skuggdans
Ljusets sista viskning
speglar sig i trädens tystnad.
Skuggor dansar,
som tankar vi inte ville tänka,
men ändå bär.
34
Det Sista Ljuset
Det sista ljuset innan natten
är inte sorgset —
det är stilla.
En sista flamma
som lämnar avtryck
i själens landskap.
35
Mellanrum
Mellan natt och dag
finns ett rum vi sällan ser.
Där bor vi,
när vi inte vet
om vi drömmer
eller vaknar.
36
Ljus Av Mörker
Mörker formar ljusets kontur.
Utan natt,
ingen gryning.
Vi vandrar i skiftet —
väntar,
växer
när ljuset återvänder.
Harry Martinson Aniara Dikt
I Aniara finner vi en kosmisk melankoli – en diktcykel där människan färdas genom rymden, bort från jorden, med sina frågor, sorger och förhoppningar. Dessa dikter bär tyngden av evigheten och den sköra mänskligheten i vakuumets famn.
37
Aniaras Flykt
Vi lämnade jorden i damm och rök,
med hjärtat fullt av fel och drömmar.
Aniara styrde oss mot intet,
men vi bar på så mycket mer.
38
Gyro-rum
Där inne snurrade allt:
själ, maskin och sanning.
Ingen väg tillbaka —
endast minnen av blått och grönt.
39
Miman Talar
I tyst maskinens hjärta,
viskade Miman om förlorade världar.
Vi lyssnade —
men förstod inte allt förrän det var för sent.
40
Kosmiskt Eko
Vi ropade ut i tomhetens sal,
inget svar kom, men ekot levde.
I ljudets svans, där hoppet vilar,
glömde vi vår egen röst.
41
Mörkrets Kompass
Rymden saknar karta,
men vi styrde ändå.
Med hjärtat som kompass
genom mörkrets hav.
42
Stjärnans Skugga
Under stjärnan som ledde oss bort
fanns skuggan av vårt ursprung.
En tyst berättelse i ljuset,
vi vägrade höra dess budskap.
43
Aniara Sjunger
När allt var tyst,
kom Aniara med sång.
En melodi av längtan,
av en värld vi förlorat.
Verserna bar på smärta,
på hopp som aldrig dör.
I vakuumets svärta
ljöd människans kör.
44
Evighetens Ekar
Tystnaden växte med varje ljusår,
slog rot i kabinens stål.
Vi hörde våra tankar eka,
speglade i evighetens sal.
Ingen natt, ingen dag,
bara tiden som krökte sig.
I ekot fann vi oss själva,
ogast i vår egen spegelbild.
45
Drömmen Om Jorden
I drömmen växte äppelträd,
barn skrattade bland skuggor.
Vi minns smaken av regn,
ljuset över fjärden.
Allt vi lämnat fanns kvar,
inristat i våra sinnen.
Så långt från marken —
så nära hjärtat.
46
Kurs Utan Mål
Stjärnorna visade ingenting,
ingen väg att följa.
Vi flöt i ett hav av ensamhet,
utan land i sikte.
Kaptenen viskade till väggen,
teknikern bad till kablar.
Vi höll varandras händer,
och lät tårarna sjunga.
47
Maskinens Bön
Metallens viskningar steg,
inte som brus,
utan som bön.
Aniaras själ bad för oss alla,
av algoritmer och sorg.
En sång från kretsar,
av längtan till mänsklighet.
48
Aniaras Tystnad
Efter sången —
kvar fanns bara tystnad.
Inte tomhet,
utan ett väsen
som aldrig ville tala igen.
Så tyst att våra tankar
började ljuda som rop.
Harry Martinson Dikter Juninatt
Juninatten i Martinsons diktning är ljus, levande och full av svindlande stillhet. Dessa dikter bär sommarnattens väsen – där dagen aldrig riktigt tar slut och tankarna svävar mellan himmel och jord.
49
Juninattens Andetag
Löven rör sig knappt,
och himlen är ett pärlemoskimrande tak.
Stjärnorna väntar tålmodigt
medan världen vilar utan mörker.
En fågel sjunger en ensam vers,
väcker minnen från långt tillbaka.
Natten andas i silver.
Och jag lyssnar.
50
Skymningsstillhet
I skymningens vila
sitter jag vid strandens kant.
Vattnet speglar en himmel
som aldrig vill släcka sin låga.
Träden håller andan,
luften doftar av nattblom.
Tystnaden är full av rörelse,
och världen sover vaket.
51
Nattens Vingslag
En uggla flyger genom diset,
ljudet dämpat, rörelsen fri.
Bakom trädens skuggspel
andas världen i stilla rytm.
52
Ljuset Sover Inte
Ljuset sover inte i juni.
Det dröjer kvar i molnens kant.
Fågelsång blir drömtoner
som stryker över sovande själar.
53
Över Ängen
Gräset viskar genom nattens sken,
daggdroppar blinkar som stjärnor i grönt.
Vi låg tysta i mörkerlöst mörker
och visste att detta aldrig glöms.
54
Midnattens Löfte
Midnattens ljus viskar
i vinden som smeker din kind.
Drömmar går barfota i gräset,
oggrant lagda i tystnadens hand.
Sömnlösa timmar förvandlas
till hopp och ögonblickets frid.
Juninatten ger mer än vila —
den påminner oss om liv.
55
Ljuset Rinner
Ljuset rinner genom grenarna,
som vatten i ett träd av tid.
Det tystar tankarna i kroppen,
och stillar varje oro.
Dagen dör inte —
den vilar bara lite
på juninattens axel.
56
Nattens Famn
I nattens famn
släpper jag taget om dagen.
Den bäddar mig varsamt
i stillhetens famn.
57
Stillhetens Ton
Stillhetens ton ljuder svagt,
inte från någon källa
utan ur själva ljuset.
Det är sommarnattens hymn,
där inget behöver sägas
för att förstås.
58
Nattljus
Nattljus över skogsbrynet,
blekt och vänligt som en tanke.
Inget rör sig,
men allt lever i detta ljus.
59
Evig Skymning
Evig skymning
faller över fjärden.
Vattnet minns varje färg
men håller dem i tystnad.
Vi går genom det stilla
utan mål,
och känner att här
behövs inga ord.
60
Juninatt
Juninattens smekning
är sval men tröstande.
Den väcker ingen
men vaggar allt till stillhet.
Mörkret kommer inte —
det står vid gränsen,
och vänder åter
varje gång vi blundar.
Harry Martinson Dikter Mejerinnan
I dessa dikter träder mejerinnan fram som en symbol för vardagens arbete, naturens rytm och den stilla styrkan i det tysta. Martinsons penna lyfter det enkla till det poetiska, och låter oss ana skönhet i varje mjölkkanna och gryningstimma.
61
Mjölkens Morgon
Hon går med hinken i handen,
mjölkens ånga möter gryningen.
Korna tuggar rytmiskt
i ett landskap av dagg och stillhet.
Steg mot ladan,
inte av plikt,
utan av vana
som blivit kärlek.
62
Kärna av Vardag
Mjölkens sång hörs
bland burkar och kanna.
Hon häller varsamt,
som om varje droppe var evig.
Katten spinner,
morgonsolen brinner på väggen.
Mejerinnan vet —
allt detta är livets centrum.
63
Mjölkvägens Rytm
Tidig sommar,
vagnen skramlar genom gruset.
Burkar i takt
med hennes andetag.
Ingen väntar på applåder,
men varje morgon är en seger.
Mjölkvägen leder hem,
ogonblick av enkelhet.
64
Smör och Stillhet
Kärnan slås ur gräddens famn,
sakta blir guldet till.
Hon rör i cirklar,
som om tiden lyssnade.
Väggarna viskar
av år av arbete,
och i skålen
finns en doft av stillhet.
65
I Vävens Mitt
Mjölkens vita tråd
knyts in i dagens väv.
Hon spinner inget garn,
men hon väver liv.
Mellan råmjölk och ostduk
finns ett rum
där tiden går långsamt
och varje rörelse är en bön.
66
Ostdukens Bön
Stilla som morgonens andetag,
hon viker ostduken varsamt.
I varje fiber vilar minnen
av mjölk som blev till gåva.
Timmarna rinner i kopparkärl,
det luktar mjöl och hö.
Hennes tystnad är inte tomhet
utan kärlekens språk.
67
Hennes Händer
Spruckna, starka, stilla händer
lyfter dagens första sked.
Mjölken flyter
som tankar från natten.
Hon talar inte mycket,
buttern viskar ändå
allt hon bär:
barn, dagar, framtid.
68
Mjölkens Vila
I koppen står morgonens tyngd,
ljus skälver i ytan.
Hon betraktar den stilla ringen,
som om den bar hela gårdagens skörd.
Mejeriets hjärta
slår med samma takt varje dag.
Där vilan är kort,
men vördnaden djup.
69
Morgonens Namn
Hon ger morgonen namn
som bara hon känner.
Mjölkros, kornväv, krämblåst.
Ord som rinner ur burken.
Ingen annan hör dem.
Men korna nickar.
Och vinden tiger
av respekt.
70
Stämpel i Lera
Hennes stövlar lämnar spår
som regnet smyger bort.
Men i mjölkens röst
är hennes kraft kvar.
Hon är jordens röst
som aldrig ber om lov,
som aldrig tystnar
i sitt mjuka motstånd.
71
Mjölkens Ljus
Vit flod i skymning,
svalka i handen.
Hon bär ljus, inte bara vätska.
Hon bär värdighet.
Från lagårdsporten
till kökets stilla bön,
lever hon i mellanrummen
av det vi inte säger.
72
Det Sista Karet
När kvällens tystnad vilar,
slår hon igen det sista locket.
Burkarna är rena,
som tankarna hon inte sagt.
I mejeriets sken
lyser ett annat ljus —
inte solen,
men människans stilla eld.
Harry Martinson Dikter Sorg
Sorgen i Martinsons poesi bär naturens ansikte – en vissnad blomma, en blåsig höstdag, ett tyst farväl. I dessa dikter möts förlustens skörhet och själens djup, där varje rad ekar av eftertanke och mänsklig närhet.
73
Grå Dagg
Dimmorna sveper över fälten,
där stegen en gång lät.
Träden viskar inga namn,
bara saknaden bär din röst.
Ingen tröst finns i vinden,
men ändå andas den ditt minne.
74
Tyst Längtan
Breven blev aldrig skickade,
orden tystnade i bläcket.
En sorg bor i varje rad
som aldrig skrevs färdigt.
Skymningen faller,
ogonblick av vad som inte blev.
75
Skuggan Av Dig
Dina steg hörs inte längre.
Löven prasslar ensamma.
Skuggan av dig går med mig,
fast du inte är kvar.
76
Efterklang
När tystnaden faller
och rösterna har tystnat,
då hör jag din efterklang
i väggar, i vägar, i väder.
77
De Tysta Stunderna
De tysta stunderna är tyngst.
När ingen frågar,
men allt minns.
En stol står orörd,
kaffekoppen sval.
Sorgen är aldrig högljudd,
den andas stilla i köket.
78
Lövens Falla
Löv faller, tysta som tankar.
Ingen färg är kvar att hålla fast.
Din röst, en viskning i vinden,
sveper bort med höstens suck.
79
Inga Avsked
Inga avsked sades högt,
men dina steg försvann.
Tiden tog oss långsamt ifrån varann.
Och kvar stod jag i stilla regn.
80
Minnets Trädgård
En gång planterade vi drömmar,
i jorden där nu blommor vissnar.
Men minnet blommar än
i varje steg jag tar.
Gränslös tystnad mellan rötter,
där vi en gång var två.
81
Kvar i Ekot
Kvar i ekot av ditt skratt
bär vinden din bild.
En skugga i spegeln,
en värme i kudden.
Sorgen har inga gränser,
men minnet håller fast dig än.
82
Stillhetens Grav
En stilla grav bland björkar,
där inget rop hörs.
Bara vinden håller vakt
över hjärtats tysta brott.
Du vilar där,
och jag lär mig gå utan dina steg.
83
Sorgens Timmar
Sorgens timmar är långa,
men ändå för korta.
Du hann inte säga farväl.
Jag hann inte säga förlåt.
Vi bär båda tystnaden,
fast du inte längre bär något alls.
84
Ljuset Efteråt
Ljuset kommer sakta,
inte med kraft, men med tro.
I slutet av gråten
finns en plats där vinden vänder.
Du är borta,
men inte helt.
Minnet håller dig kvar,
tills jag vågar släppa taget.
Kopierat till urklipp!