Dikter Lasse Berghagen
📚
📖
📝
🎭
🌟
📜
📚
📖
Dikter Lasse Berghagen är en hyllning till en av Sveriges mest älskade artister och poeter. Genom sina texter har han berört generationer med värme, närhet och nostalgi.
Var och en av dessa utforskar olika delar av Berghagens poetiska värld – från personliga minnen och känslor till hans kärleksfulla hyllning till Lill-Babs och hans reflektioner i nutid.
Genom dessa berättande dikter får vi en inblick i Berghagens innersta tankar och känslor – allt förmedlat med den värme och humanism som kännetecknar hans konst.
1
En Sång Vid Vattnet
En stilla kväll vid Djurgårds strand,
Med visor i hjärtat och gitarr i hand.
Lasse sjöng om livets vår,
Och allt som vi en gång förlor.
2
Morgon i Gamla Stan
Kaffedoft och kullersten,
En värld där drömmar aldrig försvann.
Lasses röst som smyger fram,
I gränder fyllda av minnen och namn.
3
Barndomens Sommar
På ängar där smörblommor växer,
Där Lasses sånger ännu speglar sig.
Barnaskratt bland björkars sus,
Där tiden aldrig tycks ta slut.
4
En Vän för Livet
Vi satt där vid parkens kant,
Två unga hjärtan i samma band.
Du log som om världen stod stilla,
Och i ditt skratt fann jag mitt lilla.
Åren gick, men du stannade kvar,
I varje ton, i varje svar.
Du lärde mig tro på det goda,
Att kärlek finns, även i det svåra.
Nu när du inte längre går vid min sida,
Lyssnar jag på vinden – och där är du, i det vida.
Din röst, din värme, din sång – evigt kvar,
Min vän för livet, var du än är.
5
Höstens Visa
Löven dansar genom vinden,
Som tankar vi aldrig riktigt fångat.
Lasse brukade tala om stillheten,
Om kvällar där själen fått vila.
Han såg skönhet i det enkla,
En bänk, ett träd, ett hjärta.
Så vi lyssnar till höstens visa,
Och minns den man som bar sin längtan som en krona.
6
Sången Som Aldrig Tystnar
En röst kan tystna,
men sången lever kvar.
I hjärtat av dem som minns,
och på läpparna av dem som älskar.
Lasse sjöng om det lilla,
men berörde det stora.
Med glimten i ögat och handen på hjärtat,
satte han ord på det vi aldrig visste att vi kände.
Så när stjärnorna tänds ovan Djurgården,
Och vinden sveper över Nybroplan,
Då hör vi honom än – i en sång som aldrig tystnar.
7
I Sommarnattens Ljus
När natten smyger över havet,
Och tystnaden sjunger sin sång,
Går jag längs bryggan i Lasses fotspår,
Och allt känns plötsligt så lugnt, så långsamt.
Doften av tång, vinden som viskar,
En ensam mås som vilar på stolpen.
Han brukade stå här och nynna,
Med blicken fäst i horisonten.
Sommarnattens ljus är tunt men evigt,
Precis som de ord han gav oss – innerligt.
8
Farfars Hatt
«Sätt på dig farfars hatt, min son»,
sa han, och log med värme i blicken.
«Den bär på visor, på skratt, på liv.»
Jag bar den en sommarkväll i juni,
och kände vindar av berättelser.
Om scenljus, om folkets jubel,
Och om tystnaden efteråt – den vackraste tonen av alla.
9
Brev till Stockholm
Kära stad, min gamla vän,
Lasse sjöng dig i regn och sol.
Du finns kvar i varje steg,
I varje not, i varje roll.
Han gick genom dina parker,
Satt vid Strömmen och skrev.
Du gav honom inspiration,
Och han gav dig evigt liv.
10
En Sång Till Dottern
Jag såg dig ta dina första steg,
med nyfiken blick och skratt i ben.
Lasse sjöng för sin lilla, precis som jag,
och i varje ord fann jag modet igen.
Du är min sång, min melodi,
den jag nynnar när dagarna är grå.
Och när jag inte längre kan sjunga,
Kommer du ändå höra mig då.
11
Ett Rum av Minnen
Det finns ett rum i hjärtat,
där röster aldrig dör.
Där Lasses ord går tysta,
men alltid något gör.
De minner om en barndom,
Om skratt och sång och lek.
De minner om en trygghet,
som ingen tid tar med.
12
Dialog i Skymningen
– Varför sjunger du när ingen hör?
– För att mitt hjärta ändå vill tala.
– Tror du att någon minns dig då?
– Ja, kanske en – och det räcker alla dagar.
– Vad sjunger du om?
– Om livet, kärlek, om Stockholm, om hopp.
– Och när du tystnar?
– Då sjunger vinden vidare. Som den alltid har gjort.
Dikter I Mitt Hjärta Lasse Berghagen
Här hittar du dikter som kommer direkt från hjärtat – inspirerade av Lasse Berghagens mest känslosamma och innerliga texter. Dessa verk bär på värme, nostalgi och en kärlek till livet som genomsyrar varje rad.
13
Till Hjärtats Ton
Det finns en ton i varje hjärta,
som viskar, sjunger, ber och ler.
Lasse fann den, höll den nära,
bar den fram i sångens sfär.
14
Mitt Barndomsrum
Där doften av trä och bokhyllans damm
ännu minner om sagor från förr,
finns rader han skrev med öm hand,
som tröstar i vuxenlivets murr.
15
Sången i Mig
Jag bär en sång i bröstet,
som vinden aldrig stillar.
Den rör sig som en flod i mig,
som Lasse när han sjöng med hjärtat.
Den börjar som en viskning,
men växer fram till rop.
Om kärlek, tro och drömmar,
om livet när det är som mest.
16
När Stillheten Talar
I stilla kvällens sken
när tankar går sin väg,
sitter jag med Lasses ord
och låter dem bära mig.
Det är då hjärtat öppnas,
då tiden släpper sitt grepp.
Och allt blir enkelt, nära –
precis som Lasse sa det bäst.
17
Speglar av Sommaren
Vi såg på varann i juni,
som speglar av sommaren.
Lasse sjöng om den enkla stunden,
vi levde den som barn igen.
18
När Du Ler
När du ler
försvinner världens oro en stund.
Som när Lasse sjöng
och vi alla visste – det blir nog bra.
19
En Kärleksförklaring
Jag skrev ditt namn på himlens kant
med stjärnstoft från en sommarkväll.
Och varje gång jag tänker på dig,
börjar mitt hjärta att slå en sång.
Lasse sjöng det jag ville säga,
med toner av mjukt och sant.
Att livet är rikt där kärlek finns,
och du är mitt vackraste land.
20
Tillbaka Till Tystnaden
Allting blev tyst när han gick,
men ändå var inget riktigt stilla.
För där i vinden hördes orden,
som levde kvar i våra hjärtan.
Han sjöng oss mod, han sjöng oss ro,
och nu när skymningen faller,
talar stillheten med hans röst,
med styrka som aldrig försvinner.
21
Ett Brev till Mig Själv
Hej du där, framtidens jag,
jag skriver från en annan tid.
Lasse har just lämnat scenen,
men hans sånger – de stannar kvar.
Minns att leva långsamt ibland,
att ta in vinden över Riddarfjärden.
Sjung när du kan, skriv när du måste,
och älska som om det var sista gången.
För orden vi delar är broar,
till hjärtan som längtar och minns.
Så öppna detta brev i höstljus,
och viska hans namn när det blåser.
22
Så Litet, Så Stort
En blick, ett skratt, en hand i min,
det är där livet bor.
Lasse skrev det bäst i tystnad,
så litet – men ändå allt vi tror.
23
När Allt Har Tystnat
När allt har tystnat och publiken gått,
står scenen kvar i ett mjukt sken.
Men någonstans bland raderna hörs
en ton som dröjer sig kvar igen.
Det är inte slut, det är ett eko,
av det vi höll så kärt.
En vänlig röst i natten,
som säger: jag var där.
24
Ett Hjärta, Ett Hem
I varje sång fanns ett hem,
i varje ton ett hjärta som slog.
Lasse byggde broar av musik,
som bar oss över vardagens våg.
Och än idag, när livet stormar,
finner vi trygghet i hans refräng.
Ett hjärta, ett hem, en visa –
som aldrig sjunger färdigt än.
Lasse Berghagens Dikt Till Lill Babs
Denna sektion är en poetisk hyllning från Lasse Berghagen till Lill-Babs – en kär vän, ikon och förebild i svensk musik. Här får vi ta del av dikter som uttrycker minnen, värme och respekt för en kvinna som lyste upp både scen och hjärtan.
25
Du Bar Ljuset
Du bar ljuset som få kan bära,
med ett skratt som värmde ett helt land.
I varje scen, i varje sång,
var du stjärnan som aldrig slocknade.
Lasse stod vid din sida,
och såg vad vi alla såg:
en själ med glädje, en röst av guld,
och ett hjärta större än scenen själv.
26
Sång För Barbro
Barbro, med ögon som glittrade,
och en själ som alltid ville ge.
Du var vinden bakom vingarna,
som Lasse sjöng till – gång på gång.
Ni delade scen, ni delade skratt,
og vi fick se något äkta, något sant.
En vänskap född i musikens famn,
som blev till dikt i Lasses namn.
27
Tillsammans på Scen
Tillsammans på scen, två stjärnor i takt,
ni delade ljus och publikens makt.
Barbro log, Lasse sjöng,
och Sverige höll andan, gång på gång.
Ni dansade genom toner och tid,
två röster i varm harmoni.
Och än idag, i våra minnen,
är ni ständigt i melodi.
28
Din Stämmas Eko
När du sjöng, blev världen stilla,
och varje hjärta lyssnade tyst.
Det var inte bara toner,
det var mod, styrka och tröst.
Lasse hörde dig i vinden,
i kvällar när mörkret låg tätt.
Din stämmas eko bärs än idag –
av dem du rörde så rätt.
29
Barbros Ljus
Hon lyste inte bara med sin röst,
hon lyste i sättet hon såg på dig.
Lasse visste, som vi visste,
att Barbro bar något magiskt i sig.
En vän för livet, ett hjärta av guld,
hon gav utan att kräva tillbaka.
Och än i dag tänds ljus i hennes namn –
i varje scen, i varje vackra saga.
30
Minnenas Allé
Vi gick längs minnenas allé,
med skratt som föll som vårregn.
Lill-Babs och Lasse – två röster,
som sjöng oss hela vägen hem.
Ingen glömde det de gav,
og ingen kan fylla det tomrum.
Men i varje vers, i varje kväll,
bär vi deras sånger som rum.
31
Du och Jag, Barbro
Du och jag, Barbro,
vi gick på samma stig.
Med sången som vår karta,
och hjärtat som kompass.
Vi delade applåder och nätter,
och värmen från publikens blick.
Men det största vi delade,
var vänskap – utan villkor, utan mask.
32
Scenens Drottning
Hon kom in med solsken,
og rummet reste sig i respekt.
Barbro – scenens drottning,
inte för sin krona, utan för sin själ.
Lasse såg henne i motljus,
och skrev med hjärtat i hand:
«Du var en stjärna som aldrig begärde,
men alltid gav oss ett land.”
33
En Syster i Sång
Vi sjöng som syskon,
fast vi bar olika namn.
Du med ditt hjärta i varje ton,
jag med min penna, darrig men sann.
Barbro, du lyfte mina ord,
og gav dem vingar att flyga.
Och varje gång publiken log,
visste vi – det var kärlekens styrka.
34
Kväll i Järvsö
Järvsö låg stilla,
när du steg in i natten.
Och stjärnorna blinkade tyst,
som för att tacka dig.
Lasse satt kvar i tystnaden,
och skrev på sin sista rad:
«Barbro – du blev evighet,
i allt vi kallade vardag.”
35
Så Minns Jag Dig
Jag minns dig, inte i glans,
men i vardagens enkla ton.
I skrattet innan ridån,
i orden du aldrig sa högt.
Du fanns där med blicken,
som sa mer än tusen verser.
Så minns jag dig –
som en vän, som en viskning i mitt hjärta.
36
Tack För Allt
Tack för sången, tack för skratten,
tack för alla gångna år.
Jag tack för hjärtat, tack för värmen,
som du gav oss gång på gång.
Lasse sa det bäst med ton:
«Det vackraste vi har är minnet.»
Och du, Barbro, är vårt vackraste minne –
levande, ljust och evigt kvar.
Dikt Nu Lasse Berghagen
I denna sektion finner du dikter som speglar Lasse Berghagens röst i nutid – reflektioner kring livet, tiden, samhället och det inre. Här möts stillhet och tanke i verser som kunde ha skrivits i dag, men bär den tidlösa värme som var så typisk för Lasse.
37
Mellanrum
Det är i mellanrummen det händer,
i pausen mellan två andetag.
Där Lasse brukade viska det vackraste,
om livet, om mod, om behag.
När vi rusar förbi i vardagen,
missar vi ofta hans sång.
Men stanna – lyssna på tystnaden,
där bor han, i varje gång.
38
Om Jag Fick Säga Något Nu
Om jag fick säga något nu,
inför en värld som snurrar för fort,
skulle jag be dig hålla handen längre,
och låta hjärtat tala först.
Lasse skrev det mellan raderna,
att när vi lyssnar blir vi fria.
Så hör på tystnaden mellan tonerna –
där finns det vi aldrig hann säga.
39
Tyst Vår
En fågel sjunger,
men vi hör inte.
Telefonen ringer,
men vi svarar inte.
Det är vår,
men vår själ är höst.
Lasse visste att tystnaden var ett svar.
40
När Orden Inte Räcker
Det finns stunder när orden inte räcker,
och tårar blir det enda språk vi kan.
Då vill man ha en sång,
som Lasse – rak, varm och sann.
En röst som bär oss över gränser,
som viskar: «Du är inte ensam.»
När orden inte räcker, sjunger vi ändå.
41
Morgonens Ljus
Varje morgon är en chans,
att börja om i ljusets dans.
Lasse sjöng om nya dar,
som smyger in där mörker var.
Solen kysser fönstrets glas,
och hoppet viskar: «Inget är förbi.»
I varje ny dag bor en melodi.
42
Vi Behöver Varann
Vi behöver varann,
mer än någonsin förr.
Inte bara i fest och skratt,
men i tystnad, i sorgens dörr.
Lasse sa: «En blick kan räcka,
för att säga: jag ser dig.»
Så se mig. Jag ser dig också.
43
Stilla Storm
Det finns en storm som ingen ser,
som bor i hjärtats djup.
Den rasar inte med blixt och dunder,
men med saknad, skör och mjuk.
Lasse kände denna stormen väl,
men han bar den med en sång.
Och i hans toner fann vi frid,
som stilla vind, en gång.
44
Tågstationen
Vi stod på en perrong,
inte riktigt redo att skiljas.
Orden hängde i luften,
och vinden bar dem bort.
«Vi ses igen,» sa du.
Och jag log.
För så sade Lasse också.
Och han höll alltid sina löften.
45
Det Finns Alltid Någon
Det finns alltid någon
som bär ljuset vidare.
När mörkret faller
blir en låga kvar.
Och när vi går vilse,
visar Lasses ord vägen:
«Du är inte ensam, aldrig.»
46
Höstens Röster
Hösten prasslar under fötterna,
men det är röster vi hör.
De som gått före oss,
talar i lövens språk.
Lasse kunde översätta dem,
og skrev: «Allt lever kvar
om vi lyssnar långsamt.»
47
En Gång Till
En gång till vill jag höra din röst,
sjunga om sommaren som aldrig tog slut.
Än en gång till vill jag känna,
att världen är liten nog att älska.
Lasse visste hur man sa det enkla,
så att det kändes stort.
En gång till – och alltid kvar.
48
Allt Som Dröjer Kvar
När scenen tystnar,
och applåderna dör bort,
är lamporna släcks,
och natten faller mjuk –
då dröjer något kvar.
En ton. Ett skratt. En viskning.
Det är där Lasse lever vidare,
i allt som vägrar försvinna.
Kopierat till urklipp!