Louise Glück Dikter
🍂
🖋️
🌑
🌾
📖
🕊️
💭
🌊
Louise Glück dikter är en samling av nakna, meditativa och kraftfulla texter av en av vår tids mest hyllade poeter.
Glück skriver om förlust, tystnad, familjeband, naturen och det undermedvetna – ofta med ett språk som är sparsmakat men laddat med existentiell tyngd. I dessa dikter möter vi en poet som inte väjer för sårbarhet eller sanning.
I denna samling hittar du dikter att återvända till, att läsa långsamt och låta sjunka in – ord som viskar snarare än ropar, men lämnar starka spår i själen.
1
Snöfältet
Allt var tyst.
Jag såg inte mina egna steg.
Bara vita fält som dolde
det vi lämnat kvar.
Du sa:
den som glömmer fryser långsamt.
Men jag minns,
och jag fryser ändå.
2
Moderns Röst
Du tror jag inte hörde dig.
Men varje gång du stängde dörren
sprack tystnaden i huset.
Jag samlade dina andetag
som löv i höstvinden —
vackra, men aldrig mina att hålla kvar.
3
Gränsen
Jag stod mellan två världar,
den ena av ljus, den andra av skuggor.
Men det var inte så enkelt.
Det var inte ljusets fel att det bländade.
Inte skuggornas fel att de dolde sanningen.
Jag bar båda inom mig,
och det var gränsen som sårade mest.
4
Efter Regnet
Regnet slutade plötsligt.
Och allt som var vått blev synligt.
Jag såg spåren vi gått,
hur marken höll våra steg kvar.
Det finns ögonblick då världen
inte längre skyddar dig —
bara speglar det du flyr ifrån.
5
Trädgård
I trädgården du planterade
växer inte bara rosor.
Också tystnad,
också tvivel.
Men varje gång jag vattnar jorden
viskar blommorna om dina händer,
och jag tror — för en stund —
att du aldrig lämnade mig.
6
Tyst Middag
Vi satt mittemot varandra
som spegelbilder med blicken sänkt.
Besticken rörde sig långsamt
men ingen bröt tystnaden.
Kanske var det kärlek —
eller rädsla att förstöra
det lilla som ännu fanns kvar.
7
Systerns Skugga
Jag hörde hennes steg före mina egna.
Även i drömmarna sprang hon först.
Mamma kallade båda på samma gång —
men det var alltid hon som svarade.
Jag lärde mig tystnad innan jag lärde mig språk.
Och när jag talade,
var det för att fylla det tomrum
som hon aldrig märkte att hon lämnade.
8
Blommornas Tystnad
Du sa att blommor talar,
men jag hörde bara vinden.
Så jag väntade varje kväll,
när trädgården blev blå av skymning,
på att rosorna skulle svara.
Kanske behövde jag tro
att något vackert visste vad jag kände —
utan att jag behövde förklara det högt.
9
När Allt Var Enkla Ting
Fönstret var öppet.
Jag minns det för vinden bar in doften av regn.
Vi satt på golvet och delade ett äpple.
Det fanns inget framtid då,
bara stunden, som vi inte visste skulle gå förlorad.
Jag tänker ofta på det —
hur något så litet
kan bli allt man håller fast vid
när nätterna blir för tysta.
10
Fadern
Han sa inte mycket.
Men det fanns något i hur han ställde ner koppen
på bordet, exakt, varje morgon.
Som om världen kunde hållas ihop
genom vanor.
Jag förstod det inte då,
men hans tystnad var ett skydd,
en sköld mot allting som kunde rasa.
11
Det Du Aldrig Sa
Du lämnade inga ord efter dig.
Inte ett brev, inte en anteckning.
Men varje gång jag går in i rummet,
stannar luften som om den minns dig.
Och jag undrar —
är det sorgen som talar
eller min längtan efter att höra dig
en sista gång?
12
Och Så Kom Hösten
Vi trodde vi hade mer tid.
Men plötsligt föll löven,
och allt vi planerat låg kvar i kalendrarna.
Vi sa inte farväl,
inte som vi borde ha gjort.
Nu prasslar träden utanför fönstret
och jag tänker —
hur tyst en årstid kan ändra allt.
Kopierat till urklipp!