Vemodig Dikt
🍂
🌧️
🕯️
🍁
🌫️
💭
🎶
🌙
Vemodig dikt är en samling texter som rör vid hjärtats mjukare strängar. Här möter du ord fyllda av längtan, förlust, minnen och tyst reflektion.
Dessa dikter fångar det som inte alltid sägs högt – sorgen i det som varit, skönheten i det förflutna och stillheten i ett hjärta som minns. I det vemodiga finns en sorts tröst, en känsla av att inte vara ensam.
Oavsett om du söker efter ord att sörja med, att förstå dina känslor, eller bara låta tankarna vandra – här finns dikter för stunder av djup eftertanke och tyst närvaro.
1
Vägen Hem
Det var en mörk novemberkväll,
När jag gick på den gamla stigen.
Bladen knastrade under mina fötter,
Och månen lyste genom skogen.
Jag mindes barndomens dagar,
När denna väg var full av äventyr.
Nu leder den mig hem igen,
Till minnen och till kärlek.
2
Tystnaden
Det fanns en gång ett skratt i rummet,
Nu hörs bara klockans slag.
Tystnaden är inte tom,
Den är full av allt jag saknar.
3
Höstens Löv
Höstens löv faller tyst,
Som tankar jag aldrig sa.
Färgerna bleknar långsamt,
Precis som du gjorde den dagen du gick.
4
Drömmarnas Rum
Jag öppnar dörren till drömmarnas rum,
Där du sitter och ler som förr.
Vi pratar om ingenting,
Men det är allt jag behöver.
Sedan vaknar jag,
Och rummet är tyst.
Men värmen från dig
dröjer sig kvar.
5
Tidens Röst
Tiden ropar inte högt,
Men viskar i varje rynka,
I varje brev jag aldrig skickade,
I varje farväl jag inte hann säga.
6
Haiku: Ensam Vind
Vinden blåser kall
Tom stol vid mitt gamla bord
Minnet håller kvar
7
Ett Brev Jag Aldrig Skrev
Kära du,
Det är konstigt hur tystnaden kan tala,
hur ett tomt rum kan kännas fullt av dig.
Jag tänker på dig varje gång regnet faller,
som om himlen minns oss bättre än jag gör.
Jag ville säga förlåt,
och tack,
och att jag saknar dig mer än orden räcker till.
Men brevet blev aldrig skickat.
Det ligger kvar i byrålådan,
gulnat, men sant.
8
Novemberhjärta
Mitt hjärta går långsamt i november.
Stegen är tunga,
luften är våt av minnen.
Jag ser dig i allt det stilla –
i träden som tappat sin färg,
i dimman som gömmer himlen,
i koppen te jag inte längre delar med någon.
Det är inte bara årstiden som faller,
det är jag också.
Men i fallet håller jag kvar
allt du var för mig.
9
Sista Sången
Det var din röst som tröstade mig,
när världen föll isär.
Nu är det bara vinden kvar,
och den sjunger din sång,
fast jag önskar att den teg.
Jag blundar och minns:
hur du satt vid pianot,
fingrarna darrande,
men tonerna starka.
Du sa aldrig hejdå,
men musiken gjorde det åt dig.
Och varje gång jag hör den sången,
sörjer jag dig igen.
10
När Ingen Ser
Jag gråter när ingen ser,
när natten är tyst nog att lyssna.
Inte för att jag vill vara ensam,
utan för att sorgen inte ber om sällskap.
Jag bär den som en tyst vän,
som aldrig lämnar mig ifred
men som ändå påminner mig –
att jag har älskat på riktigt.
11
En Sista Gång
Om jag fick se dig en sista gång,
skulle jag inte säga mycket.
Bara hålla din hand,
och låta tystnaden tala.
Alla ord jag burit på
skulle smälta i värmen av att bara vara.
Vi skulle inte prata om avsked –
vi skulle bara sitta,
och andas tillsammans
en sista gång.
12
Du Fanns
Du fanns där,
när jag föll i tystnadens dalar.
Inte med stora ord,
utan med närvaro.
Du fanns i koppen te,
i stolen bredvid,
i lampans sken när mörkret föll.
Du fanns,
och nu när du inte gör det –
gör det ont att minnas
hur mycket det betydde.
Kopierat till urklipp!